Nobelpris i gräsklippning
Idag när jag kommer hem från skolan ser jag far min klippa gräset. Jag går in i köket och börjar göra lunch.
Ett litet tag efter kommer far in, andast högt och andas ut lika ljudligt som om han just skulle sprungit stockholm maraton så man ska höra att han tycker att något är jobbigt.
Jag bryr mig inte om det där jag vet ändå att han klippt gräset och bara vill att jag ska säga något så han kan få påpeka att han faktiskt gjort det och att det är jobbigt.
Men tillslut pallar jag inte å höra på han längre och säger.
- "Jobbigt å klippa eller?"
Han svarar
- "oja varmt är det också!"
Jag
- "usch då, vad jobbigt"
Där var jag snäll och gav honom den uppmärksamheten han ville han. Fast han inte förtjänar den, jag menar hur jobbigt kan det vara å klippa två kvadratmeter gräs?
Ett litet tag efter kommer far in, andast högt och andas ut lika ljudligt som om han just skulle sprungit stockholm maraton så man ska höra att han tycker att något är jobbigt.
Jag bryr mig inte om det där jag vet ändå att han klippt gräset och bara vill att jag ska säga något så han kan få påpeka att han faktiskt gjort det och att det är jobbigt.
Men tillslut pallar jag inte å höra på han längre och säger.
- "Jobbigt å klippa eller?"
Han svarar
- "oja varmt är det också!"
Jag
- "usch då, vad jobbigt"
Där var jag snäll och gav honom den uppmärksamheten han ville han. Fast han inte förtjänar den, jag menar hur jobbigt kan det vara å klippa två kvadratmeter gräs?
Kommentarer
Trackback
